Elisabeth Massi Fritz – Bemöt brottsoffer med respekt och förståelse

Elisabeth Massi Fritz

Brottmålsadvokat Specialiserad på att företräda brottsoffer och den enda i Sverige som är specialiserad på hedersbrott.

Som advokat arbetar jag med uppdrag som målsägandebiträde. Jag möter brottsoffer på daglig basis och ser hur de blir bemötta av rättsväsendets aktörer, hur de påverkas av brottet, förundersökningen och den efterföljande rättegången.

Det finns många åtgärder att vidta för att bidra till brottsoffers rättstrygghet och för att skapa ett ökat förtroende för rättsväsendet. En central del av polisens arbete är bemötandet av brottsoffer i nära anslutning till att ett brott begåtts. Bemötandet måste ske med respekt och förståelse för individens situation. Brottsoffret måste uppleva att han eller hon blir tagen på allvar och att tillräckligt stöd och hjälp tillhandahålls.

I främst sexualbrottmål skulle respekten för polisen och kvaliteten på utredningar öka om brottsoffer alltid tillfrågas om de vill ha kontakt med en manlig eller kvinnlig polis. Brottsoffret får då en tryggare miljö, vilket kan leda till mer kompletta utsagor. Det innebär en ytterligare traumatisering att genomgå flera långa förhör och upprepa sig om det inträffade, varför detta är av vikt.

Inom svensk rätt finns ett fåtal föreskrifter för hur brottsoffer ska bemötas. Dessa reglerar att ärenden »bör« hanteras på visst sätt. Det saknas sanktioner att rikta mot polisorganisationen om reglerna inte efterlevs. I mer komplexa ärenden, då brottsoffret har en relation till gärningspersonen, om det är frågan om ett barn, eller någon med and-ra särskilda behov, ska skyddsåtgärder vidtas och särskild personal tillsättas.

Ärenden av enklare beskaffenhet är reglerade i än mindre mån. För att bemötandet av brottsoffer ska förbättras måste dessa regler förtydligas. Brottsoffrens ställning måste stärkas och deras rätt till stöd och hjälp konkretiseras. Det ska vara krav att ärenden hanteras på visst sätt, inte bara önskvärt att så sker.

För att uppnå ett gott bemötande gentemot brottsoffer måste hänsyn tas till dennes förmågor och egenskaper. Genom att tillvarata enskilda polisers intressen och placera rätt person på rätt plats kan bemötandet förbättras.

De poliser som arbetar med hedersvåld, våldsbrott, eller ärenden där barn är involverade måste få vidareutbildning för att bemötandet ska ske på ett professionellt och anpassat sätt. Brottsoffren i denna typ av ärenden måste bemötas av någon med särskild kompetens för att den påfrestande och svåra process en polisutredning innebär ska underlättas. Min erfarenhet är att brottsoffer som upplever att de blir bemötta professionellt men gemytligt har en större benägenhet att tala fritt i förhör. De har en mer positiv bild av rättsprocessen och större förtroende för involverade myndigheter.

Barnombudsmannens menar att »ett flertal studier visar att ett bra bemötande från polisen är det avgörande momentet för brottsoffrets fortsatta deltagande i rättsprocessen (…) och känslan av förtroende i många fall varit avgörande för att barnen vågat berätta om sin situation.« Det är med andra ord än viktigare att ha rätt kompetens på rätt plats när brottsoffret är ett barn.

Sedan den 1 juni 2014 har polisens informationsskyldighet gentemot skäligen misstänkta utökats. Omfattade information enligt Förundersökningskungörelsen, FuK ska delges skriftligen. I FuK regleras också målsägandens rättigheter, men här finns ingen rätt till skriftlig information.

En stor del av den information som delges målsäganden sker i tumultartade situationer. Det kan därför vara svårt för denne att tillgodogöra sig innehållet. Skriftlig information som målsäganden kan ta med sig och läsa vid ett senare tillfälle skulle innebära ökade möjligheter att tillvarata sina rättigheter.

Min åsikt är att målsäganden ska ha samma rätt att få skriftlig information som misstänkta. Lämpligen ska denna information innefatta rätten till ett målsägandebiträde och rätten att önska ett särskilt sådant biträde. Informationen bör innehålla uppgifter om vilka skadeståndsgrunder som finns och om åklagarens skyldigheter gentemot måls-äganden.

Oavsett hur omfattande polisens skyldigheter gentemot brottsoffer är blir rättigheterna verkningslösa om informationsskyldigheten inte uppfylls ordentligt. För att brottsoffer ska kunna utkräva sina rättigheter krävs att de får kännedom om dem. Här spelar enskilda polisers engagemang en avgörande roll. Det krävs ett aktivt arbete från polisen för att hjälpa brottsoffer att tillvarata sina rättigheter.

I dagsläget förordnas målsägandebiträden till brottsoffer under olika skeden i processen. Vem som får ett målsägandebiträde varierar utifrån subjektiva faktorer och målsäganden tillfrågas ofta om denne önskar ett biträde, utan närmare information om vad det innebär. Inte sällan uppkommer frågan i pressade situationer. Då polisen är målsägandens informationskälla är det av vikt att polisen är införstådd i hur viktig målsägandebiträdets roll är.

Polisen måste tydligt informera om att ett måls-ägandebiträde finansieras av staten och vad biträdets uppgifter är. Utöver att föra målsägandens skadeståndstalan ska han eller hon vara ett psykiskt stöd, bidra med hjälp och vara juridiskt biträde. Biträdet ska finnas vid målsägandens sida genom hela rättsprocessen. I annat fall riskerar målsägandens rättigheter att åsidosättas. Processen ska vara rättssäker för såväl misstänkt som brottsoffer.

För personer som utsätts för bland annat våldsbrott, sexualbrott och brott i nära relationer spelar målsägandebiträdets stöd en central roll. Kvaliteten och tillförlitligheten av utsagor är i många mål avgörande för huruvida åtal väcks och fällande dom avkunnas. Om polisen skapar trygga miljöer och ser till att förhörspersoner känner förtroende för förhörsledare och annan myndighetspersonal ökar chanserna för en komplett utredning.

En misstänkt har rätt att invänta en försvarare innan förhör hålls. I likhet med det ska ett målsägandebiträde inväntas innan brottsoffer hörs. Det är svårt att prata om traumatiska händelser med okända personer, varför ett biträde måste finnas där.

Ett målsägandebiträde har erfarenhet av förhörssituationer och kan komplettera förhör genom att ställa egna frågor. Detta skapar trygghet för målsäganden, men höjer också kvaliteten på utredningarna och minskar antalet förhör. Åklagaren kan då fatta beslut i åtalsfrågan baserat på ett mer komplett underlag, vilket ökar rättssäkerheten för samtliga parter.

Målsägandebiträdets deltagande vid polisförhör säkrar också att samtliga brottsliga gärningar uppmärksammas och anmäls. Polisens kompetens är inte alltid tillräcklig vad gäller bland annat hedersproblematik och kulturer andra än den svenska.

En målsägande uppfattar inte nödvändigtvis gärningar som brottsliga, till exempel för att våldtäkt inom äktenskap inte är kriminaliserat i hans eller hennes hemland. Ett målsägandebiträde kan uppmärksamma detta så att samtliga brottsliga gärningar kan utredas. Polisen kan således bidra till att tillvarata målsägandens rättigheter genom att begära att ett målsägandebiträde förordnas initialt, samt invänta förhör till dess att biträdet anlänt.

Polisen måste arbeta för att biträdet som begärs har erforderlig kompetens. Ett målsägandebiträde ska vara specialiserat på brottsofferfrågor och inta ett genuint brottsofferperspektiv för att tillvarata klientens intressen. Polisen måste uppmärksamma hedersproblematik, om barn är inblandade eller om annan problematik föreligger, så att ett kompetent biträde kan begäras i varje enskilt fall.

Bland andra Barnombudsmannen och Rädda Barnen är av uppfattningen att barn som bevittnar våld i hemmet bör betraktas som målsäganden. Det behövs för att de ska erhålla rättigheter i processen. Barn ska kunna polisanmäla brott och tilldelas en särskild företrädare som tillvaratar barnets rättigheter. De menar att barn som växer upp med våld far illa av det, oavsett om våldet är fysiskt, psykiskt eller sexuellt. Detta instämmer jag fullt ut i, och det är på tiden att tillerkänna barn som bevittnar våld målsägandestatus. Sverige har emellertid inte kommit dit än.

Polisens roll är att uppmärksamma barn i hem där våld förekommer. Det bör antecknas i anmälan att det finns barn i bilden så att de kan få hjälp och hotbedömningar göras. Det måste försäkras om att barnen inte utsätts för brott. Barn som bevittnar våld påverkas och det måste tas på allvar. När barn far illa och utsätts för exempelvis misshandel måste polisen utreda detta omgående.

Därutöver måste polisen försäkra sig om att barnen inte heller kan komma att fara illa. Bland annat bör information om vart barnet kan vända sig om han eller hon vill prata, är ensam eller rädd lämnas i samband med förhör. Barnen måste få förstå att de inte är ensamma och att det som de utsätts för inte är rätt. Poliser som bemöter barn i tumultartade situationer har en avgörande roll för om barnet i framtiden kommer att våga vända sig till myndigheter för stöd och hjälp. I annat fall är risken överhängande att barnet utsätts för våld på nytt.

Flera av de utvecklingsåtgärder jag efterfrågar hänför sig till lagstiftning. Där är det inte polisen som kan agera för att utveckla brottsoffers ställning. Däremot har polisen en oerhört viktig roll i att inte bara införliva och leva upp till de föreskrifter och lagar som finns, utan att även ligga i framkant i utvecklingen.

Om lagen uppställer minimikrav eller åtgärder som »bör« vidtas, ska polisen i vart fall försöka tillförsäkra målsäganden ett ännu högre skydd. Under alla omständigheter bör man kunna kräva att polisernas agerande gentemot brottsoffer såväl initialt som under processens gång lever upp till detta minimiskydd som om de vore krav. Det kommer att gynna alla parter om brottsoffren har förtroende för polisen. En av polisens viktigaste funktioner är att upprätthålla allmän ordning, och där ingår att uppmärksamma riskfaktorer som kan tänkas finnas för barn i hem där våld förekommer.

På en övergripande nivå måste polismyndigheten ha tydliga riktlinjer, instruktioner och utbildning i brottsofferfrågor. Alla poliser ska veta hur de förväntas agera till stöd för brottsoffer utan att eftersätta objektivitetsprincipen. Detta ska i vart fall kunna eftersökas enkelt. Det praktiska genomslaget är dock upp till de enskilda poliserna som måste förse sig själva med kunskap och arbeta för att bemöta brottsoffer på ett lämpligt sätt.

Jag anser att polisen i framtiden måste fokusera på det individuella bemötandet av personer i utsatta situationer. I synnerhet måste barn som utsätts för och bevittnar våld i hemmet uppmärksammas. Polisen måste arbeta för att brottsoffer ska känna förtroende för rättsväsendet.

Utvecklingen har inte varit banbrytande det senaste decenniet. Det är därför inte rimligt att anta att utvecklingen de kommande tio åren kommer att vara det. Min förhoppning är ändå att brottsoffers tillit till rättsväsendet och polismyndigheten ska öka. De måste bli väl bemötta av någon med ett genuint intresse för brottsofferfrågor. Barn ska få det extra stöd de behöver. Detta tror jag uppnås bäst genom utbildning inom polisorganisationen och genom att tillvarata den enskilde polisens kompetens och intressen. Fler specialister behövs. Min förhoppning är även att framtidens polis ska ha stor kunskap och förståelse för olika kulturer, människor och brottsoffers utsatta situationer.

Förundersökningars kvalitet kan höjas genom små åtgärder från polisens håll och det är dags att resurser avsätts för att förverkliga detta.

Personer som begår brott skall kunna lagföras och målsäganden som har utsätts för brott har rätt att få en upprättelse. Genom att höja kvalitén ytterligare i alla led inom rättsväsendet inklusive för-undersökningen är jag övertygad om att vi kommer få ett tryggare samhälle.

Dan Eliasson – Samarbeta, lyssna och tänk nytt

Rikspolischef.  Rutinerad samhällsbyggare och generaldirektör med rötter i punken.

Rikspolischef.
Rutinerad samhällsbyggare och generaldirektör med rötter i punken.

En betraktelse om framtidens polis bör ta avstamp i framtidens utmaningar. En sådan är en allt större internationalisering. Vårt medlemskap i EU, Schengen- och Prümsamarbetet tas i dag för givet, men var för bara 30 år sedan avlägset. En annan utmaning är teknikutvecklingen, som bland annat gör oss alltmer beroende av it-baserade tjänster både i privatlivet och i arbetet.

En tredje utmaning handlar om vår framtida ekonomi. Visserligen har Sverige välsignats med en stor invandring under senare år, trots det behöver allt färre försörja allt fler. Det ökar pressen på myndigheter att arbeta kostnadseffektivt, bland annat genom att myndigheterna samverkar bättre med varandra och det omgivande samhället. Till detta kommer en allt snabbare samhällsutveckling.

 

En betraktelse om framtidens polis måste dock först ta avstamp i dagens faktiska situation.

Knappt 12 000 personer ligger bakom en stor del av den totala brottsligheten i landet. Sammantaget står de för 56 procent av samtliga lagförda brott. Denna tankeväckande analys presenterade Brottsförebyggande rådet, Brå, i en rapport hösten 2014. De 12 000 personerna ges den något trubbiga beteckningen högaktiva lagöverträdare och återfinns i hela landet.

Rättsväsendet lägger ned stora resurser för att hantera deras brottslighet. Det är polisanmälningar som ska skrivas, förhör, tekniska undersökningar, sökningar i spaningsregister, kontakter med brottsutsatta och så vidare.

När någon grips innebär det mer jobb med transporter av misstänkta och förvaring i arrester och häkten. Går saken till rättegång krävs arbetsinsatser från åklagare, domare, advokater, målsägandebiträden med flera. De straff som sedan utdöms för dessa mängdbrott blir ofta någonting mellan böter och ett kortare fängelsestraff.

Jag kan inte låta bli att känna en stor bedrövelse inför denna grupp. I den ryms många mänskliga tragedier. Livet är inte alltid rättvist och de som hamnar i en kriminell livsstil har ofta haft oddsen emot sig från början. Det ursäktar självklart inte att de begår brott – alla människor gör sina val – men det är en förklaring till varför de har hamnat i sin situation.

En gemensam nämnare för de högaktiva lag-överträdarna är att en stor andel bedöms ha ett aktivt missbruk – cirka 80 procent har dömts för ringa narkotikabrott. Andra vanliga brott som de begår är snatterier, stölder, rattfylleri och misshandelsbrott som inte är grova. Grövre brott som rån är ovanliga.

De mest högaktiva är de yngre. Många av dem återfinns sannolikt i den stora svansen som flockas kring grovt kriminella i många av våra större städer. En rapport från Polisen visar att dessa unga står för narkotikaförsäljning, stölder och inbrott i närområdet. Inte mycket tyder på att de kan leva på sin brottslighet.

Vad har egentligen samhället för samlad strategi mot denna brottslighet? Jag saknar ett sådant samtal i Sverige. Grundproblemet för många av dessa personer är deras drogberoende. De måste bli drogfria, vilket kräver en effektiv och uthållig missbruksvård. I förlängningen behöver de en bostad och hjälp att skapa en meningsfull tillvaro med sysselsättning och ett socialt nätverk. De unga lagöverträdarna har sannolikt också en pessimistisk kalkyl om de egna framtida livschanserna. Det driver dem in i en kriminell livsstil. Här krävs därför insatser för bättre utbildning och en möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden.

Det här är knappast samhällsuppgifter som polisen är mest lämpad att lösa. Det kräver ett förebyggande och stödjande arbete inom socialtjänst, sjukvård, kriminalvård, arbetsförmedling med flera. Men polisen kan bli en del av lösningen.

Många brottsforskare lyfter fram vändpunkter i livet som ett utlösande faktor för att få människor att lämna en kriminell livsstil. Jag tror att polisen kan spela en stor roll här. En bra polis ingriper självklart mot de som begår lagbrott. Men den goda polisen försöker också motivera till en förändring och arbetar tillsammans med andra samhällskrafter för att försöka förebygga brott.

Förra året presenterades en stor utredning i Kanada om framtidens polisarbete. Den viktigaste slutsatsen var just att polisen måste bli bättre på att samverka med alla andra aktörer i samhället i vad de kallar samhällets säkerhetsnätverk.

I det finns lösningarna för de svåraste utmaningarna. Det kan till exempel kunna göras kring det kriminologerna John Eck och Ronald Clarke kallar »riskanläggningar«. Deras forskning visar att de flesta mängdbrott begås runt barer, hotell, skolor, köpcentrum, tågstationer med mera. En central brottsförebyggande aktör blir därför den »platsansvariga«, som skolrektorn, köpcentrets ledning eller restaurangägaren. De fattar besluten om hur lokaler och platser används och sköts och får en central roll för att förebygga brott och otrygghet.

En effektiv brottsförebyggande strategi är därför att platsansvariga, polisen, kommunala förvaltningar med flera arbetar tillsammans för att lösa de gemensamma problem där många har ett delansvar.

De initiativ som nu tas för att reformera svensk polis underlättar hur vi ska tackla kriminalpolitiska problem som dessa.

Fler poliser ska arbeta lokalt, nära dessa problem. Vi ska också utveckla den brottsförebyggande samverkan som finns på lokal nivå. Ett sätt är de medborgarlöften som polisen ska ta fram tillsammans med bland annat kommunerna. Men vi behöver också se över hur vi kan arbeta mer effektivt mot gemensamma problem. Det gäller inte bara mot de högaktiva lagöverträdarna eller brott kring riskanläggningar, utan också otrygghet på allmänna platser, grov organiserad brottslighet, ungdomsbrottslighet och våld i nära relationer.

Brottsligheten är ett ansvar för hela samhället och lösningen finns ofta i de gemensamma ansträngningarna. Därför anser jag att framtidens polis måste utveckla sin samverkan med det omgivande samhället.

Framtidens polis måste lyssna mer på enskilda människors behov och förutsättningar. Det gäller i första hand de som kommer i kontakt med polisen som brottsutsatt, brottsmisstänkt eller vittne. Men också myndigheter och andra som har kontakter med polisen.

Det statliga Innovationsrådet använder begreppet »kund« som benämning på de som myndigheten är till för. Det kan nog provocera vissa inom Polisen. Men många faktorer som brukar användas för att beskriva tjänstekvalitet ur ett kundperspektiv är giltiga för Polisens verksamhet: förtroende, bemötande, enkel att ha att göra med, kontinuitet, tid och fungerande klagomålshantering. Innovationsrådet lyfter fram tre områden som kan utvecklas för att offentliga verksamheter bättre ska möta sina kunders behov.

För det första bör alla myndigheter utgå från ett livshändelseperspektiv. I dag är de flesta myndigheter organiserade utifrån statens och den egna myndighetens behov. En brottsutsatt vill till exempel få hjälp med vissa saker och struntar egentligen om hjälpen kommer från Polisen, åklagaren, domstolen eller brottsofferjouren.

Den brottsutsattes »resa« genom rättsprocessen präglas dock ofta av motstridiga besked, tidsglapp i hanteringen och bristande återkoppling. Ett sätt att förbättra detta är att anlägga helhetsperspektiv när man försöker förbättra hanteringen.

Utvecklingsarbete bör inriktas mot sådant som de brottsutsatta värdesätter. Den nationella samordnaren mot våld i nära relationer föreslår i sitt slutbetänkande till exempel att myndighetssamverkan med ett helhetsperspektiv ska användas i arbetet med våld i nära relationer.

Det andra utvecklingsområdet handlar om att hantera kunders olikheter. Myndigheten måste ha en kundanpassningsförmåga. Majoritetskundens behov fungerar inte för alla. Ett exempel är personer som har psykiska funktionsnedsättningar. Här krävs att rättsväsendet tar särskilda hänsyn för att kunna genomföra förhör och att förbereda de inblandade för en eventuell rättegång.

Ett tredje utvecklingsområde är göra kunderna till medskapare av verksamheten (co-production). Genom att bjuda in och medborgare, intresseorganisationer, företag med flera i planeringen, utförandet och utvärderingen av de offentliga tjänsterna finns goda möjligheter att öka kvaliteten och att sänka kostnaderna. Polisens nya satsning på medborgardialog – att träffa medborgagrupper och höra deras syn på problemen i sitt område – kan sägas vara ett exempel på detta.

Medskapande inom offentlig verksamhet är van-ligast på vård- och omsorgsområdet, där patient- och brukarorganisationer bjuds in för att på-verka vårdens utformning. Här kan en parallell dras till Polisen. Skulle inte de organisationer som arbetar för brottsoffer, som kvinnojourer och brotts-offer-jourer, kunna bjudas in mer för att bidra till Polisens verksamhetsutveckling?

Människors behov är en viktig utgångspunkt för polisens arbete. Därför måste framtidens polis vara mer lyhörd inför de krav och förväntningar som finns på polisen i samhället.

Polisen har i grunden ett komplicerat uppdrag. Vi arbetar med det forskare kallar svårlösta samhällsproblem (wicked problems). Några exempel är långtidsarbetslöshet, boendesegregation, ojämställdhet och kriminalitet.

Gemensamt för de svårlösta samhällsproblemen är att de hänger samman med andra komplexa frågor, det finns ingen enighet om hur de ska lösas, de går inte att lösa slutgiltigt eller kan hanteras med avgränsade uppdrag.

Vi står alltså inför stora utmaningar i vårt arbete. Jag tror att det kräver att polisen blir mer öppen att pröva nya lösningar på de problem vi står inför. Jag har lyft fram en utvecklad samverkan och en större lyhördhet från allmänheten som två viktiga faktorer för att polisen ska kunna möta framtidens krav. Men vi behöver också ett bättre innovationsklimat inom polisen. Den nya polismyndigheten har startat flera initiativ för att främja det.

En viktig del är att polisen ska sträva efter en medarbetardriven utveckling av verksamheten. Svaren på de svåra verksamhetsfrågorna ska sökas hos medarbetarna som är experter på frågan. De ska ges tid, utrymme och uppmuntran att hitta nya vägar.

Ett steg togs redan när den nya polismyndigheten bildades och utvecklingsavdelningen organiserades i sju regionala utvecklingsenheter. Det för verksamhetsutvecklingen ut i fler delar av lan-det, med möjlighet att få in fler perspektiv. Innovationsarbetet måste också bedrivas på lokal nivå bland medarbetare som arbetar med till exempel ungdomsbrottslighet, bostadsinbrott och våld i nära relationer.

En hämsko för att utveckla svensk polis och uppnå ett större innovationsklimat är tekniknivån. Svensk polis ligger i dag långt efter andra myndigheter när det gäller att använda ny teknik.

Då menar jag inte Nationellt forensiskt centrum som tvärtom i många delar är världsledande. Snarare gäller det förutsättningarna för polisanställda som förebygger, avbryter och utreder brott. Även om realistiska och ambitiösa framtidsplaner finns har Polisen i många delar undermåliga it-system.

Vi har en stor investeringsskuld och stora utbildningsbehov på teknikområdet. Att åtgärda det blir en central del i kommande kompetensförsörjningsplaner. En teknikrevolution måste till i den framtida polisorganisationen!

Sammanfattningsvis är det min bedömning att en markant ökad samverkan internt, med andra myndigheter, kommuner, frivilligorganisationer och näringsliv är en viktig beståndsdel i en framtida polisorganisation. En annan beståndsdel är innovation, där polisanställda ges möjligheter att fånga och omformulera människors och företags behov till polisverksamhet i samverkan med andra. Polisen måste också kunna hantera en allt större internationalisering.

Slutligen måste alla polisanställda ges möjlighet att lämna den urgamla teknikmiljö man levt i alldeles för länge för att ta steget in i modern och framtidsinriktad teknik som kraftigt underlättar vårt jobb, det vill säga att öka tryggheten och minska brottsligheten.

Anders Thornberg – För ett säkert Sverige

Generaldirektör Säkerhetspolisen Polis som klättrat hela vägen från radiobilen till direktörsposten.

Generaldirektör Säkerhetspolisen
Polis som klättrat hela vägen från radiobilen till direktörsposten.

Skydda, hjälpa och ställa till rätta. De här fina orden från 1970-, 80- och 90-talets polisverksamhet dyker snabbt upp i mitt huvud när jag funderar kring framtidens polis. Det är ord som ligger mig varmt om hjärtat än i dag.

Det är enkla ledord att förhålla sig till och där ryms drivkrafter som att göra samhällsnytta, hjälpa andra, att vara intresserad av sin omvärld och den starka viljan att göra gott. Jag arbetar i demokratins tjänst. Det låter kanske pompöst och svårgripbart, men det är för mig och många andra en starkare dragningskraft än exempelvis pengavärden. I vår verksamhet finns det möjlighet att få utlopp för de här drivkrafterna. Jag har haft förmånen att få göra det i 27 år nu.

På ett sätt tror jag att framtidens säkerhetspolis redan är här. Som säkerhetstjänst utsätts vi ständigt för omvärldens tryck och i dag behövs vi mer än någonsin för ett säkert Sverige. Våra brott har ännu inte hänt. Vi måste arbeta här och nu med det vi tror ska ske i framtiden. Säkerhetspolisen måste förutse det okända hotet, se vad samtidens händelser betyder nu eller i en mer avlägsen framtid. Hoten är komplexa men har en gemensam nämnare – de skulle få allvarliga konsekvenser för vårt samhälle om de inträffade.

Samtidigt måste framtidens säkerhetspolis bli ännu bättre på att ligga steget före, att ha rätt information vid rätt tillfälle och att klara av att göra rätt prioriteringar. Den underrättelse som vid en första anblick verkar vara av stor betydelse kan visa sig vara ingenting. Och det som på pappret ser ut som en struntsak kan vara ett potentiellt stort hot mot Sverige.

Därför måste de underrättelser vi hämtar in bearbetas i exakt den omfattning att vi kan tolka dem och förstår vad de betyder. Det kan innebära arbete i en timme – eller flera år. Den ena riktpunkten är rättssäkerhet, den andra att inte sinka det operativa arbetet, det är ju nästan alltid bråttom och vi måste alltid göra rätt. Jag skulle kort kunna säga: här och nu, med framtiden i fokus och med knivskarpa prioriteringar.

Omvärlden står aldrig stilla. Utvecklingen sker ofta i realtid på digitala skärmar framför våra ögon, men de flesta världspåverkande händelserna har ändå ingen kunnat förutse. Många år av teknisk utveckling på cyberarenan har inneburit en värld av möjligheter i stort. Samtidigt medför detta hot i form av cyberspionage, elektroniska attacker och ett alltmer sårbart digitaliserat samhälle. Polisen måste vara lika bra och helst bättre än brottslingarna. Den allmänna kompetensnivån måste höjas. Där kan jag se framför mig en poliskår med certifierade medarbetare på olika nivåer. Polisen som helhet måste förstå och klara av att möta dagens brottslingar på nätet, både hur de tänker och hur de agerar.

Ett annat ord som dyker upp i tanken och som ligger mig varmt om hjärtat är samverkan. Jag ser det som att ett plus ett kan bli tre, fyra och fem i de här sammanhangen. Vi på Säkerhetspolisen har till exempel spjutspetskompetens för att möta avancerade it-angrepp från resursstarka stater, men vi klarar det inte ensamma.

Samverkan är en nyckel till framgång som återkommer i alla verksamhetsområden. På cyberarenan är det väldigt tydligt, en myndighet kan inte ensam fullt ut bemöta de mest avancerade angreppen. Vi arbetar tillsammans med Polisen, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST och Försvarets radioanstalt, FRA och det utgör en avgörande skillnad. Vår samlade förmåga är avsevärt mycket starkare i dag.

I myndigheternas gränsland måste vi alla hjälpas åt så långt det är möjligt. Det finns inga motiv som rättfärdigar att myndigheter markerar revir, heller inga medborgare i världen som tycker att det är okej. Vare sig det handlar om hot från terrorism, spionage eller från inhemska extremistmiljöer.

Inom vårt personskydd jobbar vi varje dag tätt med polisen, något annat är inte möjligt eller tänkbart. Det finns förstås information som vi inte kan dela med varandra, men vi måste alla – utan prestige – samarbeta och försöka bli ännu bättre på det. Vi måste jobba ännu närmare våra partners, både i Sverige och i andra länder. Genom att sprida våra underrättelser, vår kunskap, erfarenheter och information ger vi också andra förmåga att agera. Alla goda krafter i samhället måste verka tillsammans för att förhindra att allvarliga hot mot Sverige realiseras.

Modiga moderna chefer behövs. De måste ha förmågan att undanröja hinder så att medarbetarna får rätt förutsättningar att göra sitt jobb effektivt. Att våga fatta skarpa beslut i rätt tid och tydligt peka ut en strategisk riktning.

Cheferna måste våga flytta fram positionerna, lösa problem tillsammans och skapa bundsförvanter – erkänna att det behövs och sedan ta hjälp av andra. Verksamhetens behov måste få styra och jag tror fullt och fast på ett gemensamt ansvar att se vilka behoven är tillsammans med de fackliga organisationerna.

Jag tror på att vi tillsammans kan lyfta verksamheten. Modiga chefer behövs, som klarar att skapa en arbetsplats där medarbetarna får utlopp för sin kreativitet och får ha kvar viljan att påverka.

Att sätta fingret på vad som definierar kärnverksamhet och att prioritera är svårt. För svensk polis handlar det att slå vakt om denna kärnverksamhet. Vad vill svenska folket att polisen ska göra för dem? För att förtjäna förtroendet som vi alla är beroende av för att klara jobbet, så måste vi lyssna på medborgarna.

I en verksamhet som vår tjänar vi svenska folket och det är deras säkerhet vi värnar varenda sekund på jobbet. Om de inte vet vad vi gör, så minskar förtroendet för oss. Det handlar om att medborgarna ska vilja vända sig till oss för att få hjälp, med sin oro eller för att lämna tips – allt det är vi beroende av för att klara vår operativa verksamhet.

Vi kan aldrig stanna upp och känna oss nöjda med den utveckling vi åstadkommit i arbetet med ökad öppenhet, vi måste alltid fortsätta att utmana gränserna för vad vi kan berätta. Säkerhetspolisen måste bejaka verkligheten, agera på den och vi har en skyldighet att fortsätta berätta för svenska folket vad vi ser.

Att sålla, prioritera och hitta rätt bland de enorma mängder information som ska hanteras och att samtidigt göra det rättssäkert och transparent kräver skickliga poliser. De lagstiftade verktygen för att inhämta informationen behövs. Men lagstiftaren och myndigheter måste hitta rätt balans och medborgarnas acceptans när hemliga tvångsmedel av olika slag tas fram, annars riskerar vi att förlora vårt förtroende. Framtidens polis måste veta hur och när verktygen ska användas och när de ska avstå från att göra det. För ett är säkert, informationsmängden kommer att öka.

Ställ om. Omprioritera. Ord som vi i Polisen är vana att förhålla oss till. Säkerhetspolisen gjorde det när händelseutvecklingen i Ukraina snabbt och överraskande ställde krav på oss att följa den olovliga underrättelseverksamhet som pågår i Sverige. Personer från Sverige reste för att ansluta sig till striderna i Ukraina, vilket också medförde snabb omställning i arbetet med uppföljning.

En av de största utmaningarna vi står inför är de som reser till och återkommer från strider med bland annat ISIL i Syrien och Irak. Ökningen blev oroväckande stor under sommaren 2014 och omprioriteringar har krävts. Det handlar om klara av att kartlägga och försöka förhindra dem som reser samt att bedöma avsikt och förmåga att begå terrorattentat bland dem som återvänder till Sverige.

Dessa två är bara några exempel på snabb omställning. Jag är övertygad om att det i framtiden kommer att ställas krav på snabbare växling mellan olika hot och att kunna prioritera uppåt och nedåt på ett ännu bättre sätt.

Sverige har numera två polismyndigheter: Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Samtidigt har behoven av samverkan och samarbete aldrig varit större. Att möta de stora utmaningarna kräver både en tydlig ansvarsfördelning myndigheterna emellan och en insikt om att uppgifterna löses bäst tillsammans.

Camila Salazar Atias – Ingen djävla RoboCop i alla fall

Kriminolog.
Världsmedborgare med hjärtat i New York och hos utsatta ungdomar.

I mitt arbete på Fryshuset arbetar jag oftast på en strategisk och strukturell nivå med frågor som berör hur man kan förebygga och hjälpa unga som befinner sig längst ut i periferin i våra samhällen.

Där träffar jag många ungdomar från olika delar av Sverige. Men framför allt träffar jag den målgrupp som lever i de så kallade miljonprogrammen. Ungdomar – oftast killar – som känner sig förbisedda, orättvist behandlade, missgynnade, trakasserade och misstänkliggjorda av samhället i stort men framför allt av polisen.

Deras misstro till polisen har ofta en grund i att de och många de känner haft uppseendeväckande många negativa möten med polisen – oftast i deras egen bostadsort. Flera berättelser skildrar hur de stoppas varje dag, varje vecka, och andra flera gånger per år. Deras förtroende för polisen är till skillnad från övriga samhället väldigt lågt.

Ungdomar i miljonprogrammen och polisen tillhör två grupper i samhället som ofta blir generaliserade och stereotypiserade för att sen ställas mot varandra. De är två grupper som behöver hitta nya sätt att mötas där ansvaret i ett sådant möte framför allt ligger hos polisen.

För 40 år sedan kom jag till Sverige efter att i över två år flytt från Chiles diktatur efter den brutala militärkuppen 1973. En militärkupp som trots att jag bara vara dryga året när det skedde fick mig att frukta alla människor i uniform hela min barndom. Det var nog inte så att jag kom ihåg eller direkt kan säga att jag förstod, men mina föräldrars, släktningars och hela min omgivnings rädsla blev min rädsla. Jag skulle nog vilja säga att det har dröjt fram tills nu då jag i mitt arbete fått lära känna poliser, många bra poliser, för att jag helt ska sluta tänka flykt när jag möter eller ser en uniformerad polis.

Min personliga historia är viktig i detta sammanhang då den inte är unik. I våra marginaliserade områden finns det en hög representation av människor som har flytt från förtryck, diktaturer och militärregimer där polis och militär representerar våld, försvinnande samt en direkt risk för ens liv.

Deras bild av polisen är påverkad av deras livserfarenhet och överförs mellan generationer. Det är därför väsentligt att lägga extra stora insatser på att från samhällets sida arbeta med att möjliggöra positiva möten och bygga relationer mellan polis och medborgare.

Det måste finnas tillfällen till möten för att öka de boendes förtroende för polisen. Det är viktigt att kunna mötas i »oskarpa lägen« – då ingen grupp eller del behöver agera offensivt utan istället kan samtala, ställa frågor och ges möjlighet till förklaring. Vi behöver ta ett gemensamt ansvar i att hitta dessa mötesplatser. Vi som arbetar med ungdomar behöver bjuda in till fika, utbildningar, lagsport, lekar, evenemang och bara häng. Polisen behöver från högsta strate-giska nivå förstå vikten av dessa möten.

De måste tillåta att de sker, men de måste också tillåta att de sker utan en dold agenda. För ungdomar uttrycker att när polisen väl kommer fram och pratar så känner de att de egentligen är ute efter information som kan leda till ett tillslag. Vi behöver mötas som medborgare som delar samma verklighet, som kan släppa fasaden, bjuda på oss själva och bara ha trevligt en stund. Genom att skapa relationer och möjliggöra möten på lika villkor kan vi på allvar börja förändra vi-och-demtänkandet och bli ett enda vi.

I slutet av nittiotalet bodde jag i New York under Giulianis styre, borgmästaren som är känd för att ha drivit »nolltoleranslinjen« och som tog initiativ till en ökad satsning mot ringa brott, såsom skadegörelse, klotter, plankning i tunnelbanan och ordningsstörningar.

Hans insatser anses vara orsaken till den minskade brottsligheten i New York och ses av många inom rättsväsendet som ett exempel att följa. Men det är kontroversiellt då det är omstritt i hur hög grad hans insatser faktiskt hade att göra med den stora minskningen i kriminalitet.

Under tre av mina fem år i New York umgicks jag genom min etnografiska forskning sida vid sida med ett av New Yorks då mest fruktade gatugäng, The Almighty Latin King and Queen Nation. Jag följde gängets transformation från ett kriminellt gäng till en politisk rörelse som kämpade för att stärka och stötta varandra från sitt utanförskap. För dem var Giuliani-eran en tid av fruktan. Under mina tre år som forskare då jag skrattade, sörjde och upplevde tillsammans med hundratals fattiga, maktlösa och tappra latinos upplevde jag aldrig att jag var rädd för dem. Jag var dock rädd. Jag delade deras rädsla och deras oro. Oron över att polisen skulle skjuta oss, slå oss, kränka oss eller på något annat sätt utsätta oss för maktmissbruk eller polisbrutalitet. Det skedde nämligen ofta, och staden och myndigheterna valde att se mellan fingrarna när det hände. Man ansåg att det var sidoeffekter av att »rensa upp« och minska kriminaliteten och sådant man fick räkna med.

Denna historia bär relevans för framtidens polisutmaningar då många inom svenska polisväsendet tittat på New York, som ett exempel att följa istället för det skräckexempel som jag upplevde att det var. Det är få röster som hörs från de som systematiskt blev stoppade, muddrade och trakasserade i så kallade »stop and frisk« av polisen. En metod som drabbat framför-allt fattiga områden och 85 procent av de 684  000 de stoppade var latino och afroamerikanska medborgare. Av alla stoppade var det 4 procent som ledde till en häktning. En metod som bevisligen inte var särskilt effektiv för att minska brottsligheten men dock väldigt effektiv för att skapa förakt för och misstro mot polisen. Tyvärr kan jag inte låta bli att undra – när jag hör berättelser från de unga i våra miljonprogram runt om i Sverige med vittnesmål om systematiska trakasserier mot unga oskyldiga killar boende i området – om den svenska polisen tagit New York-modellen hit i tron att det är en effektiv modell för att minska brott.

Fryshusets ungdomar anordnade 2012 ett seminarium i Almedalen som hette »Fler poliser ger inte tryggare ungdomar«. De hade både dåvarande justitieminister Beatrice Ask och Ulf Sempert, dåvarande polismästare i Malmö, i panelen.

Seminariet gick inte riktigt som det var tänkt. Många ungdomar från Malmö hade lockats av temat och av paneldeltagarna. De kom med ett behov av att dela med sig av sina erfarenheter och en förhoppning om att bli hörda. Deras erfarenheter där polisen i Malmö begått brutala övergrepp och maktmissbruk mot oskyldiga medborgare, alla unga, alla från marginaliserade områden och alla killar. Det var inte en historia, det var inte två utan det var många. De sökte efter förståelse men framförallt ett erkännande, ett simpelt »förlåt, vi gjorde fel«. Efter seminariet var jag ledsen. Ledsen över alla de historier som jag hade fått höra och ledsen över att de som delat med sig fortfarande kände samma tomhet. Det var tydligt att något var fruktansvärt fel. Det var så tydligt att ungdomarna inte hade något förtroende för polisen, varken före seminariet eller efter. Deras sista hopp om att bli tagna på allvar – att deras historier skulle väcka en reaktion som skulle leda till direkta åtgärder, förändringar i polisorganisationen, i alla fall ett förlåt – uteblev helt.

Var jag än träffar unga i vårt avlånga land hör jag liknande historier från unga killar i socioekonomiskt utsatta områden. Oavsett om de är i Berga, Rosengård, Vårberg, Husby, Fittja, Åre eller på Hising-en. Historierna skiljer sig lite åt men i princip bär de samma budskap. Unga killar mellan 15 och 23 år som systematiskt blir trakasserade, stop-pade varje vecka, blir muddrade, visiterade, ifrågasatta, tvingade till ta kissprov, handfängslade och upptryckta mot en vägg, bil eller på marken. Brott? Signalement stämde in på en annan persons signalement, du ser påverkad ut eller du gick lite snabbt. De känner sig konstant misstänklig-gjorda av polisen och de ser inte polisen som trygg-hetsskapande eller som om de är på »deras« sida. De upplever i allmänhet att polisen känns lättkränkt, oflexibel, distansskapande, auktoritär, oförlåtande, formell, icke-inbjudande och långsint.

Miklo, som jobbar med att analysera samhällsutvecklingen i miljonprogrammen, kontaktade mig våren 2013 för att jag skulle skriva ett förord till deras rapport »Förtroendet till polisen i Sveriges miljonprogram«, en undersökning bland 1 000 invånare i miljonprogram. Vad rapporten visade förvånade mig föga.

Över en tredjedel av de tillfrågade var av uppfattningen att polisen använde övervåld. Det var med stor marginal den mest utbredda negativa uppfattningen av polisen hos respondenterna.

Bland de svarande som hade minst en förälder född i ett annat land, var missnöjet och bristen på förtroende betydligt högre. Till exempel var 32,6 procent av de tillfrågade med invandrade föräldrar missnöjda med bemötandet de fått i sina kontakter med polisen, jämfört med 18,3 procent av dem med infödda föräldrar.

Åldersmässigt är den yngsta gruppen, 15–22 år, mest skeptiska mot polisen. Och kvinnorna känner sig tryggare med polisen än vad männen gör.

För en majoritet av respondenterna var det viktigt att känna poliserna i sitt område.

I rapporten kan vi läsa om vad de boende i de så kallade miljonprogrammen anser om och har för förtroende för polisens arbete. Tidigare forsk-ning visar tendenser till att boende i marginaliserade områden (dit miljonprogrammen räknas) oftare blir utsatta för brott och också upplever en större otrygghet än personer bosatta i mer resursstarka områden. I samma slags områden har polisen generellt en tendens att använda mer maktmedel och våld. Påståendet kan hänga ihop med resultaten i den här rapporten som visar att boende i miljonprogrammen känner att polisen använder sig av övervåld vid konfrontationer, och en känsla av att polisens bruk av våld inte alltid håller sig inom lagens ramar. Rädslan för övervåld kan leda till att många ser polisen som sin fiende.

Oavsett anledning till förtroendekrisen är det ett stort problem, både för polisen och för de boende i miljonprogrammen. Enligt Nationella trygghetsundersökningen, NTU 2012 (som Brå ger ut), uppger personer som har varit utsatta för brott att de har lägre förtroende för såväl rättsväsendet i stort och dess förmåga att klara av sina arbetsuppgifter. Att både brottsoffer och förövare boende i flerfamiljshus i storstadsregionerna – i miljonprogrammen – känner oro och otrygghet samtidigt som de har lågt förtroende för polisens arbete och förmåga att lösa brott är problematiskt.

En möjlig och skrämmande konsekvens av detta är att de boende skapar ett eget parallellt rättssamhälle där man på egen hand skipar rättvisa, tar ut hämnd eller väljer att ta hjälp av kriminella nätverk. Detta medför i ett allvarligt hot mot vårt rättssamhälle och i förlängningen för vår demokrati.

Miklos rapport stämde bra överens med Brå:s tidigare rapport, vi hade bara satt miljonprogramsborna i fokus. Det fanns en förtroendekris för polisen som till stor del grundade sig på ett upplevt övervåld och ett repressivt förhållningssätt av polisen.

Mindre än en månad efter att rapporten släpptes brann det i Husby. Det fanns många förklaringar till varför, situationen hade många olika dimensioner, men en förklaring som än i dag anses vara den kritiska gnistan var polisens övervåld när de svarade på en situation – en situation som ledde till att en medborgare sköts till döds. Polisens nästa misstag var kommunikationen kring händelsen och tredje misstaget var när de bemötte en fredlig motdemonstration med kravallutrustning. Dessa tre kombinerade händelser skickade alla samma väldigt starka signal till de boende i Husby. Signaler som bekräftade en känsla och upplevelse av att de befann sig utanför samhällets beskydd, kriminaliserade och mindre värda.

När motreaktionen kom var det många politiker och representanter från polisen som uttalade sig väldigt starkt och kritiskt. Kritiskt men inte mot polisens agerande utan mot de som reagerade genom att bränna och kasta sten. De sa att samhället inte under några som helst omständigheter kunde tolerera den typen av aktioner. Jag håller med, men här borde de även ha fördömt de aktioner som var den tändande gnistan och missförhållanden innan dess. Jag kan inte låta bli att undra om saker och ting hade spårat ur en aning mindre.

Jag hör och uppfattar från ungdomarna jag träffar en oförmåga hos polisen att erkänna när de gjort fel, att be om förlåtelse när de i deras svåra arbete begår fel, samt att en stark kollegial kodex gör att man håller varandra om ryggen. Men jag hör också en vädjan till oss medborgare från polisen att förstå människan bakom uniformen. Dock tror jag att för att det ska ske behövs en ömsesidighet där man inte drar alla över en kam genom att kriminalisera och behandla alla unga män från marginaliserade områden, ofta med ett annat ursprung än svenskt som potentiellt kriminella.

Självklart finns det även killar som jag träffar som är kriminella, men de klagar väldigt sällan på polisen. De förstår och accepterar spelreglerna. Jag är även medveten om att det finns en viss nedärvd jargong, en ton, en kultur kring vad man förväntas tycka om polisen bland ungdomarna, men tyvärr bekräftas den bilden alltför ofta, och därmed besannas och befästs den.

Jag har hört för många personliga historier från för många unga killar för att blunda för problemet. Jag skulle svika så många om jag ställde mig i ledet med de andra som tittar bort, som faktiskt tror att det säkert måste finnas rimliga skäl till de historier som berättas. Kanske tänker de att i grunden är de säkert skyldiga, resonerar att de får skylla sig själva, de befann sig säkert på fel plats, eller med fel människor, eller att han var säkert skyldig i alla fall.

Säkert tänker de också att jag är naiv och godtrogen. Men sanningen är att för de flesta är deras enda brott att de bor i ett miljonprogram. De är unga, de är killar och de saknar makt i vårt samhälle. Därför väger deras ord inte lika tungt, de är inte betrodda och deras berättelser och upplevelser tas inte på allvar. Att dagligen behöva motbevisa allmänhetens syn på dem, vinna deras tilltro är slitsamt och till vilken nytta?

Vi kan inte fortsätta stå och se på när deras rättigheter blir trampade på. Vi måste kräva att vi alla blir behandlade lika med samma rättigheter, oavsett var vi bor, vilket kön eller ålder vi har. Inget annat är rimligt, rättvist, eller på något annat sätt okej! Vårt samhälle kan inte tillåta detta systematiska misstänkliggörande och maktövertramp mot sina medborgare.

Därför anser jag att polisen i framtiden ska arbeta långsiktigt och relationsskapande. Det är viktigt att hela samhället tar ett större ansvar så att polisen inte ensamma företräder och representerar våra myndigheter. Polisen har i många miljonprogram fått en ohållbar roll när övriga samhällsinsatser övergett och svikit medborgarna.

I områden som behöver förstärkta resurser för att hantera utmaningar som i de flesta fall inte är polisens roll att lösa. Ensam kvar har polisen varit de som i många lägen fått ta emot missriktade slag, frustration och ilska. Därför är samhällets övriga insatsers närvaro helt avgörande om det ska finnas en möjlighet för polisen att återskapa ett förtroende.

Det ska finnas en medvetenhet och ansvar hos våra politiker över hur våra lagar påverkar polisens arbete. Eftersom även politiska beslut, där uppgifter som åläggs och regleras i lagen och Polisens regleringsbrev, har en direkt påverkan på det polisiära arbetet i dess strävan att skapa goda relationer. Ett förödande exempel på en sådan insats som raserar och motarbetar det förtroende som polisen ändå har byggt är Reva. Där det sker en etnisk profilering som gör att invånare känner sig utpekande och misstänkliggjorda på grund av etnicitet. Anledningen till lagen må ha goda avsikter men metoden har förödande sidoeffekter.

Erfarenhet, kunskap och långsiktighet betalar sig. Att bygga relationer tar tid och mycket av polisens arbete handlar ofta om snabba kortsiktiga lösningar. Olika försök till långsiktighet och lokal närvaro har startats men har oftast vattnats ur av att annat prioriteras högre. Flexibilitet är så klart en viktig del av arbetet, men det behövs också ett långsiktigt arbete som är väl grundat i relationer till lokalbefolkningen, civilsamhället och de övriga insatser som finns inom kommunen. För att samverka, hitta lösningar tillsammans behövs kontinuitet. Genom att polisen och ungdomarna får kunskap om varandras verkligheter, utgångspunkter, föreställningar – men också vad som upplevs som kränkande – kan man hitta ett samförstånd och ett mycket bättre förhållningssätt till varandra. När ungdomar beskriver relationen till polisen som god så är det poliser som har arbetat länge i samma område som närpoliser, dialogpoliser eller ungdomspoliser. Förtroendet för dem är högt. Det är deras bemötande, sociala förmåga, samt kunskap om olika kulturer – där egenskaper som att vara re-spektfull, lugn, stabil, säker, avslappnad, erfaren, grundad utan behov av att positionera sig eller »tuppa« sig – är det som värdesätts.

Rekryteringsprocessen är central för att möta fram-tidens utmaningar. Det är här som myndigheten kan sätta tonen för vilka egenskaper som framtidens polis behöver. Egenskaper som empati, flexibilitet, vidsynthet och personlig mognad borde premieras. Att ha tidigare erfarenhet av att ha arbetat socialt eller bildande med ungdomar i andra sammanhang borde vara meriterande. Kanske skulle Polisen till och med kunna tänka sig att anställa personer med ett tidigare kriminellt förflutet. De har en värdefull kunskap som inte går att läsa sig till. Personer med social förmåga, som är goda lyssnare, som kan kommunicera på flera olika språk och som förstår sig på olika kulturer borde ses som resurser.

Att bli förebilder för de unga, leder vägen till en mindre auktoritär och mer relationsskapande kår. En kår som ser människan bakom brottet och som har förmåga att förlåta och be om förlåtelse. En polis som stoltserar med att de behandlar alla med samma respekt oavsett ort, bakgrund, ålder eller kön. En polis som prestigelöst löser brott och har noll tolerans mot rasism. En polis som för att citera en av ungdomarna inte är någon »djävla Robocop i alla fall«.

Betty Rohdin – Ett livslångt lärande för alla poliser

 

Betty Rohdin, utbildningschef för polisutbildningen i Växjö

Betty Rohdin, utbildningschef för polisutbildningen i Växjö

»samhällets förändringstakt lär bli fortsatt hög. Polisen måste därför ha förmåga att, ibland med kort varsel, förändra kompetens, verksamhet och organisation.«

Så avslutar Anders Danielsson sin sammanfattning i slutbetänkandet av utredningen om den framtida polisutbildningen som kom 2008 (SOU 2008:39). I april 2015 tillsattes en ny utredning för att polisutbildningen skall bli en högskoleutbildning.

På dessa sidor vill jag diskutera vad som krävs av en utbildning för att möta kraven på en framtida polis. Det handlar om rekrytering till polisutbildningen, innehållet och synen på lärandet och samarbetet mellan utbildningen och Polismyndigheten.

Vad är det för studenter som vi vill ska utbilda sig till framtidens polis? Vi diskuterar vikten av mångfald i alla dess former för att få en poliskår som motsvarar det samhälle vi lever i. Hur ser det ut i dag? Väldigt många vill bli utbilda sig till polis. Till våren 2015 sökte över 6 000 personer till polisutbildningen. Av de som antogs var cirka 35 procent kvinnor och det fanns personer mellan 20–45 år. Så det finns en bra spridning i ålder och en acceptabel procent är kvinnor om man ser till antalet sökande.

Vad Polisen inte lyckas med är att anta människor med annan etnisk bakgrund än svenskt och personer som bor i våra storstäder. Att vi inte lyckas att få in personer med annan etnisk bakgrund är ett mycket stort problem för polisutbildningen och polisorganisationen. Det är väldokumenterat att det finns en stark socialisering in i polisyrket efter utbildningen som även inrymmer icke legitima arbetsmetoder och förhållningssätt. Får vi dessutom in en väldigt homogen grupp redan från början så är risken att vi får en poliskår som tänker och agerar likadant.

Hur ska antagningsprocessen förändras? Först och främst måste antagningen bli transparent. En ung människa måste få veta vad man ska kunna förbättra om man inte kommer in vid första ansökningstillfället.

Som det är i dag vet man inte det. Betygen är det första urvalsinstrumentet. Kommer man sedan in så genomför man tester, både fysiska, teoretiska och personlighetstester. Sen följer en halvstrukturerad intervju som utgår från den profil som Polisen tagit fram när det gäller de egenskaper som man önskar hos blivande polisassistenter. De egenskaper som värderas i samtalen är personlig mognad, lyhörd och flexibel, engagerad och ansvarsfull, tålmodig och noggrann och kommunikativ. Till sist genomförs ett säkerhetssamtal.

Detta är en mycket omfattande antagningsprocess men får vi de studenter vi önskar ska utbilda sig till framtidens polis? Om vi nu önskar en större mångfald inom svensk polis varför inte ha språkkunskaper som en merit. I polisutbildningen i Berlin har man valt ut fem språk som man anser tillför polisen språkkompetens som är viktig för polisens arbete.

I och med att man låter språkkunskaper vara en merit så har Berlins polisutbildning ökat andelen personer med annan etnisk bakgrund med 20 procent. Det finns en stor oro när man diskuterar antagningen till polisutbildningen i Sverige att vissa grupper ska kvoteras in. Det handlar inte om kvotering. Det handlar om att få en öppen process med relevanta meriter.

Hur ska en grundutbildning se ut som möter framtidens behov? Vi har äntligen bestämt att polisutbildningen ska bli en högskoleutbildning. Vad detta innebär kan vi läsa om i högskolelagen (1992:1434, 2 §).

Staten ska som huvudman anordna högskolor för

  1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och
  2. forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete.

I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Detta innebär att vi först och främst måste utveckla ett eget ämne (huvudområde). Detta arbete har redan påbörjats på de tre universiteten/högskolor som i dag har polisutbildning. Ämnet kommer att kallas polisiärt arbete och vi beräknar att universiteten kommer att godkänna ämnet till sommaren 2015. Det handlar om att utveckla professionens frågor om hur att även innefatta vetenskapens frågor om varför. Men det krävs mycket mer. Vi måste få igång forskning inom det egna ämnet. Inom polisiärt arbete kan följande tre huvudkategorier vara exempel på forskningsbara fält:

  1. Polisiär arbetsmetod. Exempel på detta är: polisiär utredningsmetodik, förhörsteknik, konflikthanteringstekniker.
  2. Planering, ledning och analys av polisarbete. Exempel på detta är: studie av polisorganisationen, problemorienterat polisarbete och polisiärt språkbruk i tal och text.
  3. Polisen i samverkan. Polisens roll som samverkanspartner.

Poliser måste efter sin grundutbildning ha en möjlighet att fortsätta på forskarutbildning i till exempel polisiärt arbete för att senare få möjlighet att forska. Alla lärare som undervisar på polisutbildningen bör kompetenshöjas till åtminstone en magisterexamen.

För att uppnå kraven som ställs på en högskoleutbildning bör innehållet i utbildningen förändras. I dag är mycket av innehållet inriktat på att klara av det vardagliga arbetet så bra som möjligt här och nu. Utbildningen innehåller otroligt många moment, alltifrån kunskaper om brott i nära relation, utredningsmetodik till vapenhantering. Ibland upplever vi som arbetar med utbildning att bara det finns något inslag på polisutbildningen så kan statsmakterna och polisorganisationen pricka av det på sin lista och säga att de nya poliserna kan området. Med tanke på den stora mängd kunskap och färdigheter som poliserna behöver så finns det en uppenbar risk för »snuttifiering«. Vi hinner inte med fördjupning och reflektion under de två åren som de är på universitetet.

Jag tror detta beror på att polisen inte ser grundutbildningen som ett första steg i en trappa av kontinuerligt lärande. Åtskilliga gånger har jag fått höra »att de ska vara klara efter examen att arbeta som poliser«. Ja, de ska naturligtvis klara av de arbetsuppgifter som man har som nybliven polis-assistent men polisarbetet kräver ständigt nytt lärande. Detta behöver inte ske eller ska inte ske bara genom traditionella kurser utan genom reflektion i vardagen tillsammans med mer erfarna kollegor. Ett exempel på hur ett kontinuerligt lärande kan utvecklas startades på Linnéuniversitetet 2013 i samarbete med dåvarande Rikspolisstyrelsen. Åtta poliser i yttre tjänst utbildades till reflektionsledare och använde sig sedan av denna metod i sitt arbetslag under sex månader. Projektet utvärderades och det som samtliga poängterade var att reflektion är en viktig metod för att öka polisens kunskap och erfarenhet.

Att lyfta fram den tysta kunskapen och den samlade erfarenheten som finns i kollektivet poliser är en nödvändighet för att klara av kraven i framtiden. Poliser har en relativt kort grundutbildning i jämförelse med många andra professionsutbildningar inom välfärdssektorn. Då måste det systematiska och kontinuerliga lärandet i vardagen fungera. Vi är inte där i dag och det konstaterar Ann-Christine Andersson Arntén i rapporten Förändringsprocesser inom svensk polis (Rikspolisstyrelsen 2014, s. 11):

»Svensk polis har en lång väg att gå för att bli en lärande organisation. Eftersom ett lärande arbetsklimat är viktigt för individens och organisationens utveckling är det angeläget att ta tydliga steg i den riktningen.«

Vad bör då framtidens polisutbildning innehålla?
Polisutbildningen i dag håller till många delar god kvalitet. Vi har lyckats på ett utmärkt sätt att integrera teori och praktik och detta sker bland annat genom övningar där både akademiska lärare och polislärare deltar. Men tittar vi på högskolelagens krav på vad en grundutbildning bör innehålla så finns det kompetenser som vi måste förstärka och utveckla.

Låt oss gå tillbaka till högskolelagen (1992:1434, 8 §) och se vad den säger om studenternas lärande:

Utbildning på grundnivå ska utveckla studenternas

  • förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar,
  • förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, och
  • beredskap att möta förändringar i arbetslivet.

Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att

  • söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå,
  • följa kunskapsutvecklingen, och
  • utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området.

Vad vi utifrån texten måste fokusera på är de generiska kompetenserna och dess integrering med kunskaper och färdigheter inom professionen. Det är till exempel analytiska färdigheter, informationssökning och bearbetning, skriftlig och muntlig kommunikation, problemlösning och reflektion. Vissa av dessa är vi i dag ganska duktiga på men andra måste vi fördjupa och förstärka.

Framförallt handlar det om att förstärka analysförmågan och ge verktyg för reflektion. Vi måste ge polisstudenterna mer generella kunskaper så att de själva kan söka kunskap. I den komplexa värld som vi lever i så kan man inte lära sig allt som krävs för yrket men man kan under en högskoleutbildning få kunskap att söka egen kunskap och att få en inre trygghet att veta att jag kan klara olika situationer i mitt yrkesliv.

Sambandet mellan utbildningen och polisverksamheten bör förbättras. I dag står polislärarna för den integrationen men i framtiden bör det finnas ett tätare samarbete mellan studenterna, lärarna och Polismyndigheten.

I den nuvarande utbildningen gör studenterna sex månaders aspiranttjänstgöring. De är då anställda och arbetar som poliser. På vissa polisområden fungerar handledningen av polisstudenterna på ett utmärkt sätt men i vissa områden finns det inte tillräckligt med erfarna handledare.

I framtidens polisutbildning bör det finnas peri-oder av verksamhetsförlagd utbildning, VFU, med betoning på utbildning. Då krävs det ett nära samarbete mellan Polismyndigheten och universiteten. Välutbildade handledare är nyckelpersoner i VFU:n. Varför inte skapa ett eller flera universitetspolisområden, precis som det finns universi-tetssjukhus. Ett universitetspolisområde där de som arbetar med våra studenter är i framkanten när det gäller verksamhets- och kunskapsutveckling. Där handledarna från polisen aktivt deltar i seminarier och annan verksamhet på universitetet och där polisutbildningarna är med i utvärderings- och utvecklingsprojekt som sker ute i polisverksamheten. Då kan vi börja prata om en lärande polisorganisation.

Därför anser jag att polisen i framtiden ska få ett livslångt lärande som är grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Gunno Gunnmo – Vi behöver en välutbildad och välavlönad polis

Gunno Gunnmo, f.d. länspolismästare

Jag anställdes av Polisen i Stockholm 1966 och har efter utbildningen arbetat som polis, facklig företrädare, chef och utredare. Jag har påstått att man kan vara polis hela livet utan att bli det. Om jag själv blev polis utifrån denna måttstock är jag tveksam till, men jag har aldrig övergett den syn på polisen och polisens roll i ett demokratiskt samhälle som uttalandet tar sin utgångspunkt i.

Polisen är en personalintensiv kunskapsorganisation där personalens kompetens, erfarenhet och engagemang är den viktigaste resursen. Om jag ser tillbaka på förändringsarbetet inom polisen från förstatligandet 1965 till dagens övergång till en polismyndighet är det slående hur lite energi som ägnats professionaliteten – polisarbetet. Även när förändringarna gällt rekrytering och utbildning har fokus varit på organisationen och ansvarsfördelningen, inte på vad ska vi rekrytera och utbilda.

Jag delar uppfattningen att poliskåren ska representera flertalet grupper i samhället. Eller enklare uttryckt – vara en spegel av det samhälle den verkar i. Under den tid jag kan överblicka har en helt manlig kår öppnats upp för kvinnor, men långt ifrån hälften av antalet poliser är i dag kvinnor. Och med nuvarande former för rekrytering kommer vi aldrig att få en poliskår som speglar könsfördelningen i samhället.

Polisen får ofta högt betyg i förtroendemätningar. Det är inget fel i att glädja sig åt de resultaten, men samtidigt är det viktigt att reflektera över skillnaden mellan förtroende och legitimitet. I den polisiära vardagen är polisens legitimitet i hela samhället av avgörande betydelse för att nå goda resultat.

Polisen rekryteras i dag så gott som undantagslöst ur den socialt och ekonomiskt privilegierade medel-klassen. Denna trend har förstärkts under den tid jag har erfarenhet av. Om målet är att polisen ska representera flertalet grupper i samhället har utvecklingen under samma tid gått åt fel håll.

Polisorganisationen presenterar sig ofta – och uppfattas också – som en starkt regelstyrd organisation. Lika fullt kan man med fog hävda att polisen styrs av värderingar som bärs upp av systemen och medarbetarna, enskilt och som kollektiv. Prioriteringar av verksamheten är oftare ett resultat av enskilda medarbetares åtgärder eller underlåtenheter än av traditionell verksamhetsplanering. Av detta följer att strukturer som direkt berör medarbetarna, som löne-, tjänste- och befälsstrukturer, är av större betydelse för verksamheten än sådant som lednings- och organisationsstruktur.

Föreställningar om vad en polis är och vad polis-yrket kräver styr rekryteringen och utformningen av polisutbildningen. Polisens förbannelse är att vara en självklarhet. Alla kan ha en uppfattning om vad en polis är och gör. Jag har mött argument av innebörden att om man högskoleutbildar poliser kommer de inte längre vilja »släpa fyllon«. Eller, »högskoleutbildar vi poliser kommer alla att vilja bli chefer och ingen vill göra skitjobben«. De här citerade visdomsorden är hämtade från samtal vid ett lunchbord i riksdagshuset.

Polisen är en del av rättsväsendet. Den del av samhällets insatser för att upprätthålla lagarna som verkar ute bland människorna. Polisen har en viktig roll i värnet av landets inre säkerhet. Polislagen är mycket tydlig med vad som är polisens uppdrag. I politiska texter brukar det sammanfattas med att polisen ska minska brottsligheten och öka tryggheten. För min del ser jag vår grundlag (Regeringsformen, 1 kapitlet 2 §), som en grundläggande och heltäckande beskrivning av polisens roll i samhället och hur vi ska förhålla oss till vårt uppdrag.

Balansen mellan rättssäkerhet och effektivitet gör sig ofta påmind, inte minst i polisens verksamhet. Som enskild polis ställs man ofta inför utmaningar där denna balans och andra etiska överväganden ställs på sin spets. Det är svårt att se att polisens nationella värdegrund kan ge någon vägledning i de sammanhangen.

Jag ser polisens värdegrund som ett sätt att förminska polisens samhällsuppdrag, samtidigt som den gör kopplingen till rättsväsendet i övrigt otydlig. Polisen är ingen allmän serviceinrättning eller en fristående aktör i säkerhetsbranschen, därför ska den heller inte framställas så genom en värdegrund som kunde gälla vilket serviceföretag som helst.

Att markera gränserna mellan polisens – det allmännas ansvar – och privata säkerhetsföretag är en gammal, fortfarande olöst men allt viktigare fråga. I stället för att definiera vad som är samhällets åtagande när det gäller inre säkerhet genom att reglera säkerhetsbranschen borde samhällets åtagande mot medborgarna preciseras och förbehållas det allmänna.

Polisen är en del av rättsväsendet, men så länge polisens utbildning inte uppgraderas till en fullvärdig högskoleutbildning kommer vi att vara en kusin från landet i de sammanhangen. Det har från tid till annan funnits ambitioner att öka personalrörligheten mellan rättsväsendets olika aktörer. En vettig tanke som stupat av samma skäl.

Polisen är en kunskapsorganisation där den erfarenhetsbaserade kunskapen har en avgörande betydelse för ett framgångsrikt polisarbete.

En förutsättning för en utveckling av polisverksamheten är att den sker genom eller i vart fall parallellt med en utveckling av personalen. Den centrala faktorn är att bygga system som tillvaratar och utvecklar personalens erfarenhet, kunnande och engagemang under ett helt yrkesverksamt liv. Ett annat utvecklingsområde är överföring av erfarenhetsburen kunskap mellan individer och generationer, samtidigt som utveckling och absorbering av ny kunskap stimuleras.

Personalrörligheten hos Polisen är låg. De flesta som utbildar sig till poliser väljer att stanna i yrket under hela sitt yrkesverksamma liv. Detta faktum gör det strategiskt viktigt att skapa förutsättningar för att en polis under ett helt yrkesverksamt liv ska känna att arbetet är meningsfullt, stimulerande och utvecklande.

Möjligheterna till personlig utveckling, rimlig löneutveckling i förhållande till förtjänst och skicklighet liksom möjligheterna att göra karriär måste skapas inom polisyrkets och polisorganisationens ram. Att behålla och tillvarata erfarenhet måste vara ett viktigt mål i arbetet med att öka verkningsgraden i polisorganisationen.

Den kulturellt och historiskt betingade hopkopplingen mellan befälsgrader och befälsföring har låst tankarna till att se befälsgraderna som steg i en chefskarriär. Men befälsgraderna kunde likaväl ses som nivåer i en expertkarriär. En sådan karriär skulle göra det möjligt att avancera till följd av ökad erfarenhet av ingripandetjänst, spaning, tjänst i kriminaljour, utredningsverksamhet och annan tjänst där sakkunskap är avgörande meriter. En expertkarriär säkerställer tillgången på erfarenhet och kompetens i yttre tjänst, på plats för första- och andrahandsåtgärder.

För att nå maximal effekt av att ha två tydliga karriärer – en för chefer och en för experter – måste det bli möjligt och naturligt att ta växelvisa steg i dessa karriärer. Det innebär till exempel att en chef som lämnar en chefstjänst ska kunna gå över till expertkarriären. Självklart ska den som gjort karriär som expert kunna konkurrera om tjänster i chefskarriären.

Karriärväxling skulle motverka att chefer efter förordnandetider placeras på konstruerade tjänster eller får tillrättalagda uppgifter. All erfarenhet och kompetens ska fångas upp för att inriktas mot att öka verkningsgraden i kärnverksamheten.

Detta synsätt ska kunna tillämpas utan undantag för alla nivåer i organisationen. Det innebär att också högre chefer efter förordnandetidens utgång ska kunna användas som experter i organisationen, som mentorer för mindre erfarna chefer, som verksamhetsutvecklare i krissituationer, som konsulter vid organisationsutveckling eller verksamhetsavveckling och andra uppdrag av kortare eller längre varaktighet.

Polisen är en viktig trygghetsfaktor och har därmed betydelse för människors livskvalitet. Vårt förtroende och vår legitimitet hos utsatta, marginaliserade och utestängda grupper är en ödesfråga för det öppna demokratiska samhället.

Sverige behöver en liten, välutbildad och välavlönad polis. Därför anser jag att polisen i framtiden ska vara högskoleutbildad och representera flertalet grupper i samhället, rekryterad med utgångspunkt i de krav på polisen som ställs i en öppen, demokratisk rättsstat.

Jag har med utgångspunkt från den inställningen föreslagit att alla poliser ska svära en ed, baserad på att grundlagen ska styra polisens värderingar och etik.

Här är ett utdrag ur regeringsformen (1974:152, kap 1, 2 §).

Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. (…)

Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara.

Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Polisverksamheten ska utvecklas genom en långsiktig strategi för att stärka, tillvarata och vidareföra personalens kompetens, erfarenheter och engagemang.

Jag hoppas det arbetet kommer igång skyndsamt så att man når mätbara resultat innan polisen måste ägna tid och kraft åt nya stora reformer.

Insändare: ”Polisen struntar i mindre orter”

Polisens närvaro i mindre kommuner är obefintlig och det finns inget som tyder på någon förbättring. I den kommun, ca 10.000 innevånare, jag jobbat och bor i finns INGEN polisnärvaro. Ett par utredare och en receptionist är den bemanning som står till buds. EN yttre polis har sitt klädskåp här men får inte arbeta på orten utan tas ALLTID i anspråk i stora staden där han ”behövs bättre”.

Hur myndigheten så fullkomligt kan strunta i de mindre orterna är obegripligt. Man inrättar ”kommunpoliser” som verkar ha som enda uppgift att blidka kommunpolitikerna. Man kommer med en husbil till vissa orter och visar upp sig som utställningsföremål. Men när fyllorna behöver köras bort från bänken utanför butiken finns det ingen resurs.
Samtidigt som man lovar närma sig medborgarna lägger man ner stationer och receptioner. Man skryter om att man ”trycker ut poliser” mot allmänheten när man i själva verket gör det motsatta.

Poliser slutar, går i pension i förtid, byter yrke. Är det någon som frågar sig varför? Kan det möjligen bero på att man inte orkar arbeta under en lögn? En lögn och ett svek mot allmänheten.
Jag kan skriva en bok om hur illa utredningar bedrivs. Mängder med ärenden som med enkla utredningsåtgärder skulle kunna leda till uppklarande och åtal läggs ner på grund av brist på personal, motivation och ledarskap. Som utredare får du minst lika mycket beröm för en nedlagd utredning som för en redovisad. Kraven på utredningar är skyhögt högre än för några år sedan.

Det krävs mycket mer utredningsåtgärder för att det ska leda till åtal och hålla för fällande dom. Antalet inkomna ärenden som bör och kan utredas har ökat kraftigt. Ärenden som kräver tolk, medverkan av socialen, advokatnärvaro etc har förmodligen fördubblats. Men antalet utredare har minskat. Hur kan någon tro att denna ekvation ska gå ihop?
Ett problem är att poliser inte sysslar med det de borde. De har mängder av uppgifter som inte är kärnverksamhet. De sysslar med tidsplanering, receptionstjänst, arrestbevakning, kansliarbete etc, etc.

I Ängelholm lyckades man starta ett projekt som gick ut på att ett par poliser i bland gick fotpatrull i staden. Projektet blev så uppskattat att det skrevs om i massmedia. Otroligt. Polisen gick ut på stan och visade sig och det var så nyskapande att det hyllades i tidningar och TV. Detta borde väl vara en helt normal och självklar verksamhet.
”Ökad synlighet” utlovas. Tro’t den som vill. Jag har inga förhoppningar. Det finns inget som tyder på det, men vi får se.

Själv gick jag i förtida pension. Jag ville gå ner på deltid på egen bekostnad med förnekades detta. Känns skönt att inte längre behöva delta i ”spelet”.

Per

Insändare: ”Jag vill ha poliser som är människor för människor”

I dag är det brukligt att man vid förändringar eller införande av något nytt frågar den/de som ska använda sig av tjänsten. Min undran är om polisen i sitt förändringsarbete frågar oss vanliga människor om vad vi tycker är bra och mindre bra med polisens arbete idag? Hur tror vi det kan förändras? Den 2 juli var jag på Polisförbundets Almedalensseminarie om framtidens polis och tyvärr gavs det inte något utrymme eller inbjudan till att ställa frågor. Bra att jag istället fick information om denna kanal fanns.

Som engagerad medborgare vill jag gärna dela med mig av en erfarenhet som jag har sett fungera. På 90-talet och början av 2000-talet hade vi närpoliser i Visby. Vi hade ett ansikte som var ute i skolorna och pratade med eleverna, på kvällarna fanns de på ungdomsgården och när det sedan blev något som barnen/ungdomarna kände inte stod rätt till om så hade de förtroende för polisen och en person som de kunde ta kontakt med. Tyvärr så drogs denna verksamhet in vilket jag ser som mycket negativt. Jag tror att polisen måste finnas med i samhället, synas och arbeta proaktivt, innan saker inträffar och inte bara synas när det brinner. Det gäller både på större och mindre orter.

Jag minns också några ord som fanns på 60- och 70-talet vid polisen, ”Hjälp Polisen hjälpa” det är värdeord som jag fortfarande tror på och som jag vill dela med mig av till er och hoppas ni kan ha nytta av i ert fortsatta arbete med det viktiga jobbet för framtidens polis. Jag vill ha poliser som är människor för människor. Vara ute och göra det ni är bra på, administration ska administrativ personal göra. Alla ska göra det de är bäst på.

Tack för att du läste detta och lycka till med ert fortsatta viktiga arbete.

Ingela Westfält-Uddin

Helene Gestrin – Alla poliser har rätt att vara specialister på bevisvärdering

Helene Gestrin

Helene Gestrin, kammaråklagare

Jag jobbar som åklagare. Det innebär att jag varje dag ägnar ungefär två tredjedelar av min arbetstid åt att granska polisens arbete. Det gör jag genom att läsa polisanmälningar och polisförhör, titta på brottsplatsdokumentationer och granska skriftlig bevisning, läsa promemorior som poliser har skrivit och titta på beslagsprotokoll, läsa rapporter från Nationellt forensiskt centrum och genom att prata med utredare om vad som är gjort i en polisutredning och vad som behöver göras.

Den resterande tredjedelen av min arbetstid sitter jag i rättegång och för statens talan när jag eller någon av mina kollegor har åtalat någon som är misstänkt för brott.

Åtalsbeslutet, stämningsansökan och den bevisning som vi tar upp under rättegångarna baseras helt och hållet på innehållet i polisutredningen som polisen har presterat. Även innehållet i min sakframställning och mina frågeställningar under förhör baseras på en analys av innehållet i polisutredningen.

För en åklagare är alltså kvaliteten på en polisutredning helt avgörande. Detsamma gäller givetvis för försvarsadvokater och målsägandebiträden. När jag jobbade som försvarsadvokat innan jag för fjorton år sedan bytte till åklagaryrket så använde jag bristerna i polisens utredningar när jag byggde ett försvar i samråd med min klient.

Polisen har genomgått ett flertal reformer under de senaste åren. En tydlig förändring har varit lagstiftarens vilja att öka polisens ansvar för att leda och bedriva förundersökningar. Polisen är numera förundersökningsledare, inte bara i vardagsbrottslighet som krogvåld och inbrott, utan också till exempel vid vissa brott mot barn under 15 år. Utredningar som handlar om att tonåringar begår brott, förundersökningsleds av polisen om det inte gäller grova brott.

Åklagarnas ansvar för förundersökningsledning har koncentrerats till våld i nära relation, sexual-brott och grova brott. Det innebär att polisen har ansvaret för de allra flesta brottsutredningarna, om man räknar i antal. Eftersom polisen har ansvaret för de flesta brottsutredningarna och för utredningen av vardagsbrotten innebär det också att resultatet av deras förundersökningar berör fler målsäganden, misstänkta och vittnen än vad åklagarnas förundersökningar gör.

Polisen har alltså fått ett utökat ansvar och det finns skäl att tro att den utvecklingen fortsätter. Samtidigt ställer domstolarna allt högre krav på förundersökningarna och på bevisföringen vid prövningen av åtal.

Polisen har en hög ambition och en stark vilja att lösa alla sina uppdrag, men de möts av stora utmaningar. En av de stora utmaningarna för polisens förundersökningsledare är bevisvärderingen. Vad behövs i form av bevisning för att åklagaren ska kunna väcka åtal? Vad behövs för att domstolen ska meddela en fällande dom för ett misstänkt brott? Vilka krav ställs på brottsplatsdokumentation och förhör? Vilken stödbevisning krävs? Och vilka förundersökningar ska läggas ner eftersom det inte går att styrka att ett brott är begånget?

Polisarbetet är mångfacetterat. Förundersökningen består av en mängd åtgärder där många olika poliser ansvarar för varsin begränsad del. När ordningspolisen rycker ut på ett akut larm förväntas de göra många saker på en gång. De ska vara snabbt på plats. Hålla bra förhör. Frihetsberöva människor som inte alltid är samarbetsvilliga. Hantera berusade, skadade och upprörda personer. Göra en bra brottsplatsdokumentation. Vara goda lyssnare och ge stöd till människor i svåra situationer. Och de ska göra detta samtidigt som de är medvetna om att nya uppdrag väntar så fort de är klara med det de just nu håller på med.

Ordningspolisens arbete är mycket här och nu, medan resultatet av deras arbete i slutändan hamnar på en åklagares bord och i rättssalarna.

Efter ordningspolisens initiala åtgärder tar poliser och civila utredare på en utredningsenhet vid och fortsätter utredningen. Den polis som tar över utredningen och färdigställer förundersökningen lämnar den slutliga produkten till sin polisiära förundersökningsledare. Den polisiära förundersökningsledaren bestämmer vilka åtgärder som ska genomföras i en förundersökning men hen fattar också beslut om vilka utredningar som ska läggas ner på grund av att brott inte kan styrkas och vilka förundersökningar som ska levereras till åklagare för åtal.

Det här innebär att polisen som organisation och alla poliser, oavsett var man befinner sig i kedjan, måste ha en bra kompetens när det gäller bevisvärdering. Om man inte är tillräckligt bra på bevisvärdering så gör man inte rätt sorts dokumentation på brottsplatsen. Ställer inte rätt frågor under förhör. Kontrollerar inte fullt ut om det finns eller inte finns stödbevisning. Skaffar inte in rätt bevisning och förhör inte rätt vittnen. Lägger inte ner rätt förundersökningar och lämnar inte ifrån sig rätt förundersökningar till åklagare för åtal.

Om polisen inte är bra på bevisvärdering så leder det alltså till att målsäganden kan fråntas sin rätt till upprättelse eller att en misstänkt får gå igenom en långdragen polisutredning trots att den borde ha lagts ned tidigt. Det kostar i mänskligt lidande och det kostar onödiga pengar ur ett samhälleligt perspektiv.

Hur är det då med polisens bevisvärdering – fungerar den? Inte alltid. Generellt så kan man se en tendens till att bevisvärderingen kommer in för sent i polisens arbete: varje polis i varje del av kedjan som en polisutredning innebär måste hela tiden aktivt tänka på frågor om bevisvärdering så att rätt åtgärder görs vid rätt tillfällen. Så att de utredningsåtgärder som bör utföras initialt utförs. Så att dokumentation av målsägandens skador eller brist på skador görs medan de förväntas finnas. Så att poliser dokumenterar sina egna iakttagelser eller arbetsåtgärder medan de är färska i minnet. Så att spår dokumenteras medan de finns kvar. Så att brottsplatser undersöks innan de påverkas. Så att förhören handlar om rätt saker.

Som åklagare och förundersökningsledare har jag den fördelen att jag kan följa hur min egen bevisvärdering står sig jämfört med domstolens. Det är jag som processar i domstolen, det är jag som hör försvarsadvokaternas och domarens frågor och kommentarer och det är jag som får domstolens bedömning till mig i form av en dom. Det är åklagaren som ser hur dokumentationen av brottsplatser uppfattas i domstolen, hur förhör analyseras och var någonstans försvarare eller domstol pekar på att det finns brister eller luckor i utredningen.

Jag ser hur alla de olika delarna av en förundersökning uppfattas av den slutliga mottagare av produkten – domstolen. De erfarenheter jag får när jag processar i domstol använder jag när jag som förundersökningsledare ger direktiv om vilka utredningsåtgärder som ska vidtas i en förundersökning och när jag fattar beslut om att lägga ner en förundersökning eller väcka ett åtal.

Jag rör mig ständigt mellan att bedriva förundersökningar och att processa i domstol. Det innebär för all del inte att jag alltid hamnar rätt i mina bedömningar men det ger mig en ständig träning i bevisvärdering. Den förmånen har inte polisen. Det gör att polisen – allt från polisen i ingripandeverksamheten, till handläggare av polisutredningar, till förhörsledare, till förundersökningsledare – måste få sin träning i bevisvärdering på ett annat sätt. Antingen i det vardagliga arbetet eller genom riktad utbildning.

I den stora massan av brottsutredningar lämnar varje polis vidare sitt arbete till nästa polis i kedjan, utan få en strukturerad återkoppling om sin arbetsinsats och utan att veta vad som händer senare i kedjan. Poliserna på fältet får sällan någon återkoppling. De kanske får ett irriterat mail om de missat något väldigt väsentligt men de får sällan en återkoppling i strukturerad form eller en återkoppling när de har gjort något bra. Detta oavsett om förundersökningen läggs ner eller om åtal väcks.

Ordningspoliser sitter sällan med som publik i tingsrätten, för att se hur de rapporter och förhör de producerat behandlas av åklagare och uppfattas av domstolen. De samtalar sällan med åklagare. Ansvariga utredare får på grund av den dagliga arbetsbördan sällan möjlighet att följa sina ärenden i domstol: De gånger det sker är det i lite tyngre mål, inte i mängdbrotten som ändå utgör den stora massan av polisens arbete.

Polisiära förundersökningsledare syns sällan i domstolen. Domstolens domar skickas till åklagaren i målet men det är sällan som poliser som varit involverade i ingripandeverksamheten och utredningarna tar del av domarna. I speciella mål, ja, men inte i det stora flertalet ärenden som gäller vardagsbrottslighet.

Ju närmare brottet man befinner sig som polis och ju längre bort från domstolens prövning man befinner sig, desto sämre träning får man alltså i bevisvärdering. Det ger utan tvekan en effekt på lagföringen för brott: att reflektera över bevisvärderingen är ju det som gör att vi vidtar rätt åtgärder under förundersökningarna, oavsett om förundersökningen i nästa ärende leds av en polis eller av en åklagare.

Inte förrän bevisvärdering är en röd tråd som löper genom hela polisorganisationen och genom varje led i arbetet kommer lagföringssiffrorna för framför allt vardagsbrotten att stiga och fler brottsoffer få upprättelse. Och inte förrän då kommer vi att lägga ner de förundersökningar som ska läggas ner i rätt tid, utan att använda mer av polisens resurser än nödvändigt, och utan att utsätta måls-äganden och misstänkta för onödigt långdragna polisutredningar. Det handlar om rättssäkerhet och processekonomi.

I en idealisk polisorganisation skulle varje medarbetare få en riktad utbildning i bevisvärdering och en strukturerad och regelbunden återkoppling på sitt vardagsarbete, just ur bevisvärderingsperspektiv. Varje medarbetare skulle se hur just deras pusselbit passar in i det stora pussel som förundersökningen utgör. Varje polis skulle ha en god möjlighet att kunna göra en bedömning av vilka åtgärder som är nödvändiga, vilka åtgärder som är överflödiga och hur en dokumentation ska göras för att fungera i domstol. Det ställer krav på ett annat tankesätt och ett annat arbetssätt än i dag.

Polis blir man för att man vill ställa till rätta det som andra ställt till. Man vill förhindra brott, utreda brott och se till att brottsoffer får upprättelse. Alla poliser hungrar efter verktyg för att kunna göra sitt jobb på ett bra sätt. Det handlar om lagom många kollegor, rätt utrustning, rätt it-stöd och stöd från ledningen, men det handlar också om att få rätt verktyg genom utbildning. Alla poliser förtjänar att få bli specialister på bevisvärdering. Det är därför den framtida polisen måste lyfta blicken och få varje ordningspolis, varje utredare, varje förhörsledare och varje förundersökningsledare att blicka hela vägen fram till rättssalen vid varje åtgärd de vidtar. Varje dag. Vid varje brott.

Anders Ygeman – En kompetent och motiverad personal – vår viktigaste resurs

Anders Ygeman, inrikesminister

När dessa rader skrivs så har svensk polis precis genomgått den största förändringen sedan 1965 och är nu, för första gången, en sammanhållen nationell myndighet. Det innebär att det finns bättre förutsättningar än någonsin tidigare för att bedriva ett effektivt, flexibelt och enhetligt polisarbete över hela landet.

Nu gäller det att fullt ut dra nytta av dessa nya förutsättningar. Hur kan Sverige få en ännu bättre polis?

Målet för framtidens polis är givet: en minskad brottslighet och en ökad trygghet för alla människor, oavsett kön, hudfärg, härkomst, tro eller sexuell läggning. När brotten ökar hotas öppenheten och tilliten mellan människor undergrävs. Förtroendet för samhället och känslan av trygghet minskar.

Den bästa brottsbekämpningen är den politik som gör att ett brott aldrig äger rum. Det kräver jämlika livschanser, en politik för fler jobb, en skola som skapar möjligheter och en välfärd som fördelas rättvist. Så skapar vi ett samhälle präglat av ömsesidig respekt och tillit till varandra.

I Sverige är det fler än 1 600 000 människor som är födda i ett annat land. Över två miljoner anses ha utländsk bakgrund, det vill säga är själva födda i ett annat land eller har två föräldrar som är födda i andra länder. Det är mer än 20 procent av Sveriges befolkning. Vi lever i ett mångfaldssamhälle och det förpliktigar. En poliskår som ska företräda hela Sverige måste avspegla dess befolkning.

Sverige har, för första gången, en uttalat feministisk regering. Vårt mål är ett Sverige där varken kvinnor eller män begränsas av sitt kön. Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina liv, på arbetsmarknaden, i familjen och i samhällslivet i stort. Det är bara så vårt samhälle och varje enskild människa kan nå sin fulla potential.

Att forma ett sådant samhälle ankommer på oss alla. Polismyndigheten har emellertid ett unikt och samhällsbärande uppdrag som det yttersta instrumentet för att skydda demokratin och säkerställa att respekten för alla människors lika värde och rättigheter upprätthålls. Det är ett lika svårt som viktigt uppdrag. För att kunna utföra det har polisen tilldelats långtgående befogenheter.

Men det är inte enbart frågan om våldsmonopol som särskiljer polisen från andra yrkesgrupper. Polisyrket är både komplext och mångfacetterat och behöver människor som är lika bra på att möta barn som att hantera grova brottslingar. Förändringar i omvärlden gör att kraven och förväntningarna på polisen ökar. Polisarbetet måste vara kunskapsstyrt och i ständig utveckling för att följa samhället. Den grundläggande polisutbildningen måste därför omformas till en högskoleutbildning, vilket regeringen avser att göra.

Polisen är en av de samhällsaktörer som på ett tidigt stadium kan identifiera barn och ungdomar som riskerar att utvecklas i negativ riktning och fastna i kriminalitet. Ett möte med polisen kan göra ett stort avtryck i människors liv. Polisens närvaro i lokalsamhället är därför oerhört viktig och ett av målen med den ombildning som nu har genomförts är att polisen ska komma närmare medborgarna.

Sverige är det land i hela OECD där de ekonomiska klyftorna har vuxit mest under de senaste 20 åren och den sociala rörligheten minskar. Våra livschanser beror i alltför hög grad på vilka föräldrar vi har – inte på hur våra drömmar ser ut.

Det är inte av naturen givet att vissa bostadsområden i Sverige är mer socialt utsatta än andra. Det beror på ekonomiska möjligheter och på social utveckling. Det är den sociala utsattheten som sedan tar sitt uttryck i kriminalitet och ökad otrygghet.

Obevakade polisbilar som angrips, poliser som attackeras och bilar som brinner måste ses som ett uttryck för misstro och frustration. Känslan av maktlöshet leder till ilska mot samhällets institutioner och riktas sedan mot dess synliga företrädare vilket ofta är poliser. Under dessa omständigheter är det svårt för polisen att sköta sitt arbete och bygga det förtroende som krävs.

Den polisiära närvaron i socialt utsatta områden är därför helt avgörande. När förtroendet för polisen är lågt försvåras utredningsarbetet och utredningar blir lidande av att vittnen inte vill delta i rättsprocesser.

Det leder till lägre uppklaringsgrad vilket i sin tur minskar förtroendet ytterligare. Det är en ond cirkel och den måste brytas.

Mer och bättre kommunikation är en av de faktorer som beskrivs som viktiga för att stävja den här typen av problematik. Relationen mellan ungdomar och myndigheter, framför allt polisen, har också av forskare utpekats som ett viktigt utvecklingsområde.

Ytterligare en aspekt, som jag särskilt vill lyfta i det här sammanhanget, är vikten av representativitet. Om polisen ska kunna företräda hela Sverige måste dess medarbetare också avspegla hela befolkningen. Polisen möter dagligen människor i sina sköraste stunder, där stödet från samhället är livsviktigt.

En ökad mångfald i poliskåren handlar om att befolkningen ska kunna känna igen sig i dess före-trädare. Men en bredare poliskår stärker också polisens förmåga att klara upp fler brott. Om människor ska känna förtroende för samhällsinstitutionerna måste de avspegla befolkningen.

Ett möjligt sätt att stärka förtroendet är att sträva efter att Polisens personalsammansättning så långt som möjligt speglar samhället gällande bakgrund och erfarenheter. Regeringen skriver också i budgetpropositionen för 2015 att det är av betydelse för legitimiteten och allmänhetens förtroende för den statliga förvaltningen att de statsanställda avspeglar befolkningens sammansättning. Enligt direktiven till utredningen om en förändrad polisutbildning ska utredaren därför klargöra hur den föreslagna utbildningen kan bidra till en förbättrad jämställdhet mellan kvinnor och män och ökad mångfald i antagningen till polisutbildningen.

I december 2014 hade Polisen 28 689 anställda. Av dessa hade 7,7 procent utländsk bakgrund, en ökning med 0,2 procentenheter sedan 2013. Andelen polisaspiranter med utländsk bakgrund hade under samma period minskat med 0,3 procentenheter, från 10,1 procent 2013 till 9,8 procent 2014.

Av samtliga polisanställda 2014 var 42 procent kvinnor, vilket är en ökning med 0,3 procentenheter sedan 2013. Bland poliser var andelen kvinnor 31 procent, vilket är en ökning med 0,6 procentenheter jämfört med 2013. Som utredningen Framtidens polis slår fast är det emellertid inte tillräckligt med en representativ jämställdhet. Det handlar också om att kvinnor får makt och inflytande så att deras kunskaper och värderingar på ett positivt sätt påverkar utvecklingen av en jämställd polisorganisation. Inom Polisen var den totala andelen kvinnor i ledningsfunktion inte mer än 25 procent 2014.

Detta är inte en symbolisk fråga utan något som har stor betydelse för polisens legitimitet och förankring hos befolkningen och därmed en påtaglig inverkan på myndighetens möjligheter att göra ett bra arbete.

En modern polis som speglar samhällets mångfald och som syns på gator och torg har bättre förutsättningar att lyckas i det brottsförebyggande arbetet. Polisförbundets ordförande, Lena Nitz, anför också själv att »en poliskår med poliser från många olika kulturer möjliggör ett bättre polisarbete«.

Polisens legitimitet bygger på att allmänheten känner förtroende för att de utför sitt uppdrag med respekt för alla människors lika värde. Regeringen tydliggör detta i Polismyndighetens regleringsbrev där vi slår fast att Polismyndigheten ska ha allmänhetens förtroende och bidra till ett högt förtroende för rättsväsendet som helhet.

De flesta svenskar har också ett stort förtroende för polisen. Sextio procent av de tillfrågade i den senaste Nationella trygghetsundersökningen, NTU 14, har svarat att de har mycket eller ganska stort förtroende för polisen.

Det är en god nivå som har varit stabil under de senaste åren, men det är samtidigt så att personer som i undersökningen uppger att de har varit utsatta för brott, varit vittne till brott eller anmält brott till polisen generellt sett har ett lägre förtroende för polisen än befolkningen i övrigt.

Personer som själva har varit åtalade för brott har ett markant lägre förtroende för polisen jämfört med övriga befolkningen. Det är också så att tidigare års uppåtgående trender i förtroendet för såväl polisen som rättsväsendet i sin helhet nu har mattats av och till och med sjunkit något. En viktig fråga för den nya Polismyndigheten att fundera över borde därför vara hur man kan få förtroendet för polisen att öka i stället för att ligga kvar på samma nivå.

Svensk polis har genom ombildningen till en sammanhållen myndighet tagit ett viktigt steg på vägen mot bättre resultat och högre kvalitet. Reformen av de yttre förutsättningarna är klar.

Den viktigaste resursen för att klara av att möta de utmaningar som väntar är en kompetent och motiverad personal. Det innebär dels att genom ett aktivt mångfalds- och jämställdhetsarbete rekrytera en bredare kompetens, och dels att genom ett gott arbetsklimat präglat av öppenhet och tolerans skapa en arbetsplats dit många på arbetsmarknaden söker sig och vill stanna.

Det handlar även om att attrahera och identifiera personer med rätt kunskaper, erfarenheter, egenskaper och attityder för att arbeta som chefer i Polismyndigheten. Ett gott ledarskap är en förutsättning för polisens förmåga att fullgöra sitt uppdrag. Det gäller med andra ord att göra polis till ett attraktivt yrkesval och ett stimulerande yrkesliv, för alla.

Därför är det glädjande att läsa i en rapport av konsultföretaget Miklo, om förtroendet för polisen i Sveriges miljonprogram. Många unga män och kvinnor tror att ett sätt att förändra polisen är genom att själv bli polis. Det är inte bara ett sätt, det är kanske till och med det bästa sättet.